09 mars 2009

All vår längtan...

Nu är det inte mycket kvar. Vårlängtan, vår längtan - ett mellanslag skiljer dem åt, men bägge passar bra just nu.
När förra säsongen summerades visade det sig att det gått ganska bra och jag tyckte att de flesta rundor var både roliga och givande. Jag hoppas att den stundande säsongen kan bjuda på några roliga stunder och minnesvärda slag den också.
Jag har efter fyra säsonger skiljts från min gamla driver, en Williams, till förmån för en Taylor Made CGB Max. Lite mindre loft, dock lika bra längd och betydligt mer förlåtande i sidled. Iaf i en launch monitor...
Jag har letat någon säsong efter en driver som ska gå lika långt som min Williams, men med mer säkerhet och det tog tills nu. I testet jag gjorde i vintras gick Williamsdrivern längst av alla drivers jag testade, vilket bekräftade vad jag tyckt mig känna och se på rangen när jag testat en klubba då och då. Den gick också snedast, vilket kanske visar att mer förlåtande modeller trots allt tillverkats. TM fanns inte med i första testet, men vid andra besöket fanns klubban tillgänglig och den kändes bra med en gång.
Längtan efter att få testa den nya klubban på banan är sanslöst stor nu...
Säsongen är kanske någon månad bort, kanske en och en halv. Nu får gärna snön ge sig. Jag älskar vintern, men nu är det vår och jag längtar inte efter mer snö i det här läget. Förra säsongen, när vintern häromkring varit i det närmaste snöfri, såg ut att bli rekordtidig, men icke. Snön föll i ett tjockt täcke precis innan påsk och öppnandet av banan fördröjdes med tre veckor. Tvärtom i år vore precis lagom - ljumma vindar som värmer människa och natur och ger oss en skön och behaglig start på säsongen - det är min vårlängtan. Och kanske vår längtan gemensamt?

Sparad i: fria,fria | Kommentarer (1) | Tipsa vän |

18 november 2008

Sportens död - vi gnäller bort nya spelare

Golfen diskuterar lösningar på hur fler spelare ska attraheras och börja spela, betala avgifter och besöka andra klubbar och bli en del av gemenskapen som så många uppskattar och aldrig vill leva utan. Hur detta ska ske finns det lika många åsikter om som det finns, tja, förbund.
Vi ska tydligen attrahera fler spelare genom att konsekvent gnälla om hur lång tid en runda tar att gå, hur det har blivit för billigt att spela greenfee och att denna borde höjas för att närmast tvinga spelare att bara spela på hemmabanan. Främst är visst åtgärden till för att ta död på otyget med billiga medlemskap där sedan de låga greenfeeavgifterna utnyttjas så till den milda grad att det blir ett problem.
Förbundet menar alltså att en lösning för att få fler att börja med golf är att höja avgifterna och tvinga in folk i klubbar där rundorna redan idag tar lång tid och med mer trängsel ska ta ännu längre tid. OBS! Ironiskt uttryckt.
Vilken bild är det alltså som möter dem som funderar på att börja spela golf? Jo, att det är dyrt, men för billigt ändå, och det tar en herrans massa timmar i anspråk samtidigt som klubbkänslan har försvunnit all världens väg efter att man införde GIT som möjliggör bokning och spel utan att man har kontakt med en enda människa på den klubb man ska besöka. Väl på banan ska man vara d.....t tacksam att man får spela färdigt när man har betalat, för om man spelar långsamt ska det finnas möjlighet att plocka bort en spelare.
Det låter väl lockande?
Tennisen på den ort där jag bor har upplevt ett uppsving på senare tid och klubben är nu störst i länet. Som gammal tennisspelare gläder det mig att banorna återigen är fullbelagda alla öppna timmar och att det finns massor av ungdomar på plats för träning.
Receptet är ganska enkelt: inget gnäll om bristen på spelare utan målmedvetet arbete för att locka till sig nya istället. En ny har blivit två när kompisar har upptäckt tennisen också. Aktiviteter, samvaro, familjedagar, utmaningar och utbyte. På bara några år har antalet medlemmar nära nog fördubblats efter att hela familjer gått med i klubben.
Utomhus spelar man gratis om man betalar medlemsavgiften och då gäller detta en timme i taget. Efter att ha bokat en timme kan man boka en ny när den första spelats. För en familj blir en timme alltså enkelt två genom familjemedlemskap.
Klubben tillhandahåller utrustning för de allra yngsta, men också för vuxna nybörjare.
Gemenskapen lyfts fram och det är den som har fått klubben att blomstra på nytt. I det avseendet har golfen lite att lära från andra håll. Just nu är det mest internt tjafs om vad som ska göras.
"Vi som har haft det så bra, vad ska vi göra nu?" är vad man får höra.
Höjda avgifter kanske accepteras av golfare som redan finns i systemet, men för nya spelare lockar det knappast att betala flera tusen och sedan få höra att man är i vägen på banan när den gamla stammen på klubben ska komma fram så som de alltid har gjort sedan urminnes tider. Att dessa nya spelare har betalat lika mycket pengar har de glömt när de möts ute på banan. Det är bra gemenskap det.
Golfen får nog anstränga sig lite för att marknadsföra andra aspekter än höga kostnader, långa rondtider och lyxproblem i form av nya klubbhus i mångmiljonklassen som läggs på is.
Brevlådeklubbarna finns av en anledning. På en öppen och fri marknad finns en efterfrågan och ett utbud. Om en förändring i efterfrågan ska skapas måste utbudet bli attraktivt. Hur klubbarna ska åstadkomma det, där är den den stora frågan för förbundet att samarbeta kring.
Med fortsatt självömkan kommer golfen att gnälla sig själv i graven.

Sparad i: fria,fria | Kommentarer (0) | Tipsa vän |

02 oktober 2008

ÄLG!!!

Gårdagens runda gav naturupplevelser inom golfen en ny dimension. Jag gick ut ganska tidigt och morgondimman låg som en slöja över markerna och vidare upp i atmosfären. Kort sagt: solen lyste med sin frånvaro. I sällskap med två andra morgonpigga satte vi av på ettan, ett inbjudande par 5-hål, och efter lite udda spel kunde vi summera två par och en sjua - alla började med två poäng. Trevlig start.
Tvåan på Klinga är ett par 4, 90° dogleg höger. Bollen ska slås ca 165-170 m från gul tee för att ge ett inspel fritt från träden på högersidan och på lagom avstånd från de träd som står framför green. Mina spelkamrater lade sina bollar nära skogen på högersidan medan jag lyckades slå min med oavsiktlig drawtendens och jag hamnade nära dungen på vänstersidan, men fortfarande på fairway.
Efter lite letande till höger återfanns två bollar och jag gick mot min boll. Med knappa tio meter kvar hör jag hur det knakar och brakar rejält inne i skogen bakom dungen.
- Det är nog en älg, tänker jag för mig själv och spanar förväntansfullt in bland träden medan jag fortsätter framåt.
Mycket riktigt kommer en älgko smålufsande ut ur skogen, men hon vänder tvärt när hon ser mig och springer in i skogen igen. Jag ler lite för mig själv och tänker att det är fantastiskt vilka vackra djur vi har i våra skogar, när det brakar till på nytt och betydligt kraftigare.
Ut ur skogen kommer en älgtjur rusande med siktet inställt på mig! Jag är precis framme vid min boll och har bara ena bärremmen över axeln. Jag ställer ned bagen och förbereder mig på en löptur mot eken om älgen fortsätter mot mig, men den stannar frustande och fnysande ungefär 30-40 meter bort inne i dungen. Jag står helt stilla och tittar på den när den blänger på mig. Den skrapar lite med ena hoven och sänker hornen - "En 10-12-taggare", tänker jag nervöst - sedan slänger den till med huvudet och sänder en sista varningens blick innan den vänder och springer in i skogen igen.
Allt som allt kanske den stod där i fyra-fem sekunder, men oj, vad tiden gick långsamt och oj, vad stor en älg är.
Nästa runda ska jag hålla mig mer till höger. Och ha med mig extra kalsonger...

Sparad i: fria,fria | Kommentarer (0) | Tipsa vän |

17 september 2008

Rika klubbars klubb och så de andra

Läste ett kort inlägg nyligen som delade min uppfattning om nya anläggningar till stora delar. Däri finns också en del andra åsikter att lyfta fram och så här i säsongens elfte timme kan det kanske vara dags att vara lite bitsk.
Kort summering innan; golf spelas av många olika typer av människor. Där slog jag in en öppen dörr, jag vet. Man kan göra en uppräkning lång, men jag tänkte sammanfatta den med att vi delar fascinationen för spelet golf. Något driver oss att gå ut och trotsa elementen, banan och den egna svingens haveri för att vi fortsätter hoppas på drömrundan, eller kanske bara drömslaget.
Vad får vi läsa om i de större tidningarna? Jo, precis det som ska ge dessa drömmar nytt bränsle, men ganska lite om den vanlige golfarens vardag. Lite märkligt kan tyckas eftersom det är vi "vanliga" som betalar för stora delar av kalaset.
Är det roligt att läsa om en "vanlig" golfare? Den mest statistiskt korrekte/-a medelgolfaren syns bara som siffror, men vem är han eller hon? Hur ser deras rundor ut?
Rent krasst skulle vi nog kunna lära oss mer av att läsa om detta än av att titta på Els sving, men vi väljer att följa drömmen.
Det gör även förbund och tidningsredaktioner som fortsätter att mata ut bilder av de stora anläggningarna och deras resurser alltmedan det påpekas att många klubbgolfare ska vara tacksamma för att de har någonstans att vara överhuvudtaget. Men när de nu har någonstans att vara kan det vara bra om de håller sig där eftersom dessa drömspel nog överstiger deras upplevelsehorisont i alla fall.
De små upplevelserna finns givetvis med i marginalen. Helgutflykten, övernattningen och det nya banbesöket. Alla små tips som kan uppfyllas om bara kassan tillåter.
Nu kommer de små frågorna; hur tänker man sig att den genomsnittlige golfarens kassa ser ut egentligen? Vilka pengar har vi att röra oss med? Finns det en undersökning som visar att 90 % av tidningens läsare har råd med en viss typ av resa och därför tipsar man om den, eller hur resonerar man?
Jag kan, helt ärligt, säga att jag hittills funnit en försumbar mängd tips jag kan ha råd med, och då har jag spelat sedan 1992.
Jag tog pengar från sommarjobbet och lade på golf. Det var först då jag kunde lägga pengar på golf. Mängden pengar till golfen var och är dock begränsad av ganska många saker.
Rika klubbars klubb vänder sig inte till mig. Jag kommer heller inte att vända mig till dem. Jag tillhör golfens ekonomiska pöbel, den andel som katten släpat in. Jag har inga pengar över att lägga på resor på egen hand, inte heller tiden. Jag spelar mestadels i närheten av hemmet, ibland på semestern. Årsavgiften är ibland tuff att få ihop.
Jag bor bra, tjänar inte så illa - strax över en kvarts miljon per år, har en helt ok bil, fast jobb, fru och två barn. Livet är rikt på upplevelser och erfarenheter. Framöver, när tid och pengar kanske finns i andra former skulle jag vilja komma till en gömd liten kustbana utmed skotska kusten och spela den i halv storm en mulen höstdag. Det vore en utmaning för mig som golfare.
Artiklar som berättar om påkostade banor världen över är säljande argument i olika magasin, men för hur många är artikeln en sporre för att besöka banan? Hur många av GD:s och SG:s läsare har råd att åka till dessa ställen?
Det som riktigt, riktigt sticker i ögonen är när vår förbundstidning använder sig av sin särställning och lanserar "Golfskolan" som marknadsförs som hjälp för alla golfare. Alla golfare? Nja, tror inte det. En dags träning med pro på Bro Hof, inklusive mat, men ej inkluderat spela på banan, kostar en facil summa av 1275 kr. Ta det ur en normalsvensk hushållskassa och försvara det i den månatliga budgeten. De summor som ska motsvara "rimliga" nivåer är det säkert för en del, men för för det stora flertalet är de snarare ett hån. Vi betalar lika mycket till förbundet oavsett var vi spelar, men en "vanlig" golfare får ganska lite tillbaka när det kommer till kritan. Kanske inte så konstigt när kassan saknar miljoner trots de enorma summor som rullar in...
Är det bara jag som tycker att pratet om golf för alla ekar tomt?

Sparad i: fria,fria | Kommentarer (0) | Tipsa vän |

01 september 2008

Utmana ödet, del 2

Fortsättning utlovades. Här kommer den.
Jag vann tävlingen. 38 poäng, två slag över par. Sista nio ett under par. Ny hcp: 4,8.
* Drivarna var ok, men inte briljanta.
* Närspelet var nog det bästa för året. Knappt en enda dålig chip. Flera stannade inom en meter.
* Puttningen var helt ok. Några kunde ha rullat i, men jag satte även tre lite längre puttar, så det jämnar ut sig. Totalt 29 puttar.

Skrock som saknar grund annat än som tankespöken eller ej, men nu är jag klubbmästare för den lokala tennisklubben under ett års tid. Det blir en värmande tanke under en kall vinter.

Sparad i: fria,fria | Kommentarer (0) | Tipsa vän |

31 augusti 2008

Utmana ödet

Mycket få personer, om ens någon, skulle kalla mig vidskeplig, så kanske är rubriken lite vilseledande i det avseendet. Tanken med att utmana ödet är väl snarare att testa om det ligger något i all skrock som omger golfen. Jag har nämligen tävling i morgon.
Om det ligger någonting i att man snabbt kallas ned på jorden igen så snart man låter en aning av hybris nudda ens medvetande, så kommer jag att sluta sist, men då kommer jag ändå att vara en vinnare eftersom jag därmed bevisat att ödet spelar in i golfen. Detta inlägg ska nämligen lista alla mina starka punkter denna säsong och det är alltså som att be om en rak höger på käkspetsen i golfkretsar. Här sticker jag fram den:
* Jag har puttat fantastiskt bra stora delar av säsongen. Mycket få treputtar, stabil från korta avstånd och längdkänslan har varit mycket bra. Snittet på green har sjunkit med över ett slag.
* Jag har lyckats spela på banan. Antalet pliktslag har inte varit alarmerande på något sätt. Flera rundor i rad utan ett enda pliktslag vid flera tillfällen.
* Mina inspel har blivit bättre. Sänkte nästan ett för två veckor sedan. Känns helt ok. Däri ligger en del av hemligheten med det sänkta snittet för antalet puttar.
* Närspelet har fungerat. Kunde ha varit bättre ibland, men på det stora hela har jag hittat bra avstånd nu mot slutet av säsongen.

I andra änden av spektrat har vi då det som inte alls har fungerat som jag vill:
* Mina drivar var under en lång del av sommaren under all kritik. Jag hade inte ens träffat en ladugårdsvägg från en meter. Tog min gamla driver en runda, slog bra och plockade med min "Sir Väs" igen - förra rundan missade jag en enda fw...
* Hybriden har inte alls varit i samma slag som förra säsongen. Hittar ingen träff alls.
* Den 56°-wedge jag köpte förra hösten för att komplettera uppsättningen har kostat många slag. Sparat ytterst få. Den står mest i förrådet. I morgon ska den få vara med på uppvärmningen och därefter tar jag ett beslut om jag ska ha den med mig eller hybriden.
* Inte en enda eagle har det blivit på tre säsonger. Ändå har vi tre par 5-hål bara på hemmabanan som går att nå på två. Antalet eagleputtar är dock försvinnande få. Nog borde väl en enda eagle gå att prestera?

Med allt detta sagt borde jag alltså enligt golfgudarnas reglemente spela på följande sätt:
* Jag kommer att slå fantastiska drivar. Briljanta.
* Drivarna kommer att följas av urkassa inspel, taskigt närspel och dålig puttning.
* Jag slutar därmed sist och skriver därefter ett nytt inlägg där jag gör avbön för mitt blasfemiska förhållande till golfgudarna och deras oerhörda insikt i golfens mysterier.

Fortsättning följer.

Sparad i: fria,fria | Kommentarer (0) | Tipsa vän |

16 juli 2008

"Min driver och jag", el. "Terrorbalansen mellan himmel och ***"

DET har hänt igen. Alltså att träffen har försvunnit med den långa klubban (hädanefter benämnd "Klubban"). Efter en period av återvunnet förtroende har Klubban nu bestämt sig för att allting till höger om fairway, gärna höger om höger tjockruff, är ett rakt slag.

Mina kompisar har inte varit sena att använda min gamla tråkning:
- Tänk positivt - hur snett det än är, är det ändå rakt åt ***.
Ha-ha... Jättekul. Verkligen.

Jag har testat allt:
* lutat axlarna i stancen, genom svingen och skickat bollen höger.
* peggat högre, planat ut svingen och skickat bollen höger.
* peggat lägre, svingat brantare och skickat bollen höger.
* haft en bredare stance och känt att svingen hämmats så pass att bollen bara kan gå höger, slagit iaf och konstaterat att jo, den gick höger.
* smalnat av stancen och skickat bollen höger.

Under samma period har jag däremot träffat fantastiskt bra med MW3 och långa järn. Jag fick en gammal J2 för ett tag sedan och den går jättebra. Min J3 är ett gammalt beprövat vapen och fungerar bättre än någonsin.
Faktum är att många slag har gått längre under den tid som jag inte hittat träffen med Klubban. Jag har bra träffbild, kan justera bollbanan skapligt i höjd och sidled och har hittat ett sätt att slå halvslag med min 52°-gradare som ger en låg bollbana, två studs och sedan tvärnit på tredje. Mycket användbart.

Det jobbigaste av allt är dock att jag under dessa ronder har spelat mitt livs golf. Ingen Klubba och jag har på de senaste tre rundorna haft 74, 75 och 73 slag. De slag jag har tappat under dessa rundor har ofta berott på en sned drive som jag fått rädda in på banan igen, men å andra sidan har jag bara slagit tre drivar per runda under de tre senaste.

Frågan infinner sig då: behöver jag egentligen en Klubba? Hur många slag vinner jag respektive förlorar under ett år på att alltid hala fram Klubban? Mina kompisar har tråkat mig under tidigare säsonger för att jag väljer järn allt som oftast, men inte i år. De har aldrig sett mig spela bättre, säger de.
Varför är då saknaden efter Klubban så stor, så stark och så påträngande att jag tittar längtande efter den vid varje möjlighet? Vilken drift eller instinkt lever inom mig som frambringar denna masochism? Min lilla sadistiska tvillingsjäl?

Vid rundan i morgon kommer Klubban att vara parkerad hemma i förrådet. Den får inte ens följa med ut på banan. Istället ska jag ta med mig en extra wedge. Får se hur det går.

Sparad i: golfspel,golfspel | Kommentarer (1) | Tipsa vän |

01 juli 2008

Matchspelets tjusning

När man är tre upp och motståndaren börjar byta klubba, kolla avstånd på nytt och slänga gräs i vinden, ja då vet man att det ska mycket till för att man ska förlora. Då är tankarna på annat än spelet hos motståndaren.
Match är en helt annorlunda och helt fantastisk form av golf. Varje hål är nytt. Vinst efter sju i på ett par 3 kan förbytas i förlust på birdie på ett par 5.
Att spela klokt, strategiskt och med "förtänksamhet" (eftersom man inte kan inte tänka efter före borde det finnas ett nytt ord) är annat än att konstatera att man gick tre sämre än hcp senaste rundan.
Match är fostrande. Du märker när en chansning bär frukt eller kostar dig ett hål till. Den lärdomen kan man använda sig av i andra tävlingar. Spelar man för att vinna eller spelar man för att inte förlora blir det två olika rundor. Spelar man på chans hela tiden eller säkerhet överallt blir det också olika rundor.
Varje klubb borde införa matchobligatorium. Ja, eller i alla fall starkt rekommendera att alla medlemmar spelar match minst en gång i månaden. Det går inte alltid snabbare att spela match, men tiden går fortare.

Sparad i: fria,fria | Kommentarer (0) | Tipsa vän |

13 maj 2008

ÄNTLIGEN!

Efter år av förtvivlan, vånda, sneda slag, raka slag, fantastiska och otroliga slag varvade med värdelösa svingar - efter allt detta, nu har det slutligen hänt.
Jag har gått en niohålsslinga under par. Första nio på Klinga närmare bestämt.
Jag har tidigare lyckats gå nio hål på par som bäst, alternativt att jag spelat nio hål i rad under en runda under par, men aldrig första eller sista nio. Jag har nafsat det i hasorna, men aldrig nått dit. Förrän nu. Känslan är riktigt skön. Nu vet jag att jag kan. Nu är spärren borta. Jag har klarat av det en gång, alltså är det möjligt.
En kort beskrivning följer:
Hål 1, par 5, 444 m: träffar drivern ok, men lite tunt. Bollen hittar jag strax bredvid det lilla pumphuset vid dammen. Dit är det, enligt banguiden, 273 m. Slår en J4 som landar aningen kort och höger, chippar in och rullar i dagens första birdie från en knapp meter.
Hål 2, par 4, 284 m, dogleg höger: slår ut med J4, hamnar mitt i fairway och har ca 80 m kvar. Slår med SW och lägger bollen knappa två meter höger om flagg. Putten rullar snällt i. (Öppning med två birdies har aldrig hänt tidigare, vad jag kan minnas.)
Hål 3, par 4, 289 m, dogleg vänster: slår ut med MW3, bollen ligger strax förbi greenbunkern, bara 30-35 m kvar till flagg. Bollen hamnar pin high, men fyra meter höger och putten naggar hålkanten innan den stannar strax bakom hålet. Stabilt par iaf.
Hål 4, par 3, 130 m: greppar ned på J8, hamnar mitt på green. Putten smiter precis förbi hål. Nytt stabilt par och jag undrar vad jag gör för fel eftersom jag hittills träffat allt jag siktat på.
Hål 5, par 4, 342 m, dogleg höger: bra drive, ca 80 m kvar, greppar ned på 52-graderswedgen och slår bollen till ca tre meter från hål. Putten tar i hålkanten och ytterligare ett stabilt par noteras. Jag skakar på huvudet.
Hål 6, par 4, 292 m: slår ut med MW3, har ca 60-65 m kvar. Skär inspelet som hamnar på foregreen till höger, ca fem-sex meter från flagg. Stabilt par, men inte nära birdie denna gång.
Hål 7, par 4, 337 m: bra drive, ca 80 m kvar. Greppar ned på 52-gradaren på nytt, hamnar ca två-tre meter från hål. Putten rullar snällt i. Ny birdie och tre under par efter sju hål.
Säger till min spelkamrat att jag har alla chanser att slå nästa slag ut i skogen till höger och komma ned på jorden igen. Gör också det...
Hål 8, par 4, 385 m, dogleg höger: slice på driven, hittar ändå bollen en decimeter kort om vattenhindret i kröken, spelar fram bollen till fairway, slår en wedge in på green, men kort. Första putten kort, men sätter den andra.
Hål 9, par 5, 430 m, uppför: bra drive som ser ut att bli kanon, men väl ute i det öppna tar vinden bollen och den driver mot bunkern till höger innan sluttningen. Bollen landar, studsar höger och rullar tillbaka ned mot bunkern, men stannar i den gräskant som finns ovanför. Hugger ut den med J7, har sedan ca 160-165 m kvar, slår en J4 som jag hookar, bollen landar vänster om green, studsar vänster och hamnar i tjockruffen. Hittar bollen, slår in den till ca två meter från flagg och känner att jag klarat mig billigt undan. Putten tar i hålkant och jag får en kort bogeyputt för summa 36 slag mot par 37.
36 slag och 22 poäng efter första nio. Svårt att sluta le därefter. Rundan slutade med 38 poäng och sänkning. Det hade med lite mer utdelning på green kunnat bli fler poäng ändå.
Undrar när jag lyckas spela så igen...

Sparad i: golfspel,golfspel | Kommentarer (0) | Tipsa vän |

07 maj 2008

...och ändå gick det rakt

Armen i vinkel. Blicken i skyn. Svingspår åt fanders.
Summan av alla dessa fel gav ändå bollen en fin, rak bana. Jag förstår fortfarande inte hur. Allt blev så fel det bara kan bli. Jag var övertygad om att jag skulle få hämta bollen i närmaste vattenhinder, alternativt vandra dit där ingen människa satt sin fot inne i skogen.
Tur att putten bara var en knapp decimeter...

Sparad i: golfspel,golfspel | Kommentarer (0) | Tipsa vän |

11 april 2008

Golf med andra perspektiv

Efter att ha planerat in två skaftbyten inför säsongen, en resa till Götet som upptakt och dessutom sett fram emot första rundan på hemmaklubben sattes allting i ett annat perspektiv i tisdags.
Min morfar dog vid halv tio på kvällen. Ett långt och strävsamt liv är nu över. I huvudet rullar Astrid Lindgrens strof "Nu du, fattig bonddräng, nu får du vila ut...".
Redan innan hade jag ställt in resan, glömt säga vad jag ville att de skulle göra med skaft och klubbhuvud. Nu känns det som att det kan kvitta ett tag.
Min morfar hade ett stort idrottsintresse. Hans största bedrifter för egen del var att vinna ett flertal medaljer i brottning som ung. Han gillade också fotboll, men satte familjen först i alla väder. När hans barn kom till världen var det egna idrottandet av sekundär betydelse.
Det är hans förtjänst att jag håller på IFK Norrköping. När jag var liten grabb höll jag på alla lag som var från Göteborg, i alla idrotter. Född i Götet, som jag är, håller jag än idag på Frölunda, Redbergslid och andra, mer obskyra klubbar.
Min kärlek till IFK Norrköping började när de mötte IFK Göteborg på Idrottsparken. Jag hejade på gästerna tillsammans med några grabbar från Linköping och jublade när de gjorde mål. Morfar satt några rader upp på läktaren och efter matchen förklarade han krasst att om jag gjorde om det där en gång till, då skulle vi aldrig mer gå på fotboll.
Jag förstod då att det fanns någonting större i att hålla på ett lag än att bara välja lag från födelsestaden. Det handlar om hjärta på en högre nivå. Sedan den dagen har IFK Norrköping varit mitt lag i vått och torrt.
Min morfar var en arbetargrabb hela livet. Hans händer har skapat mycket från grunden och upp, allting med hårt, ärligt arbete. Nu kommer de inte att vittja några fler nät, inte klippa dill till kräftkoket, ej heller dra igång snurran på vår lilla båt eller byta fasad på hus eller torp.
När jag började spela golf var det svårt för honom och mormor att förstå. Jag fick tala om att det inte var som det varit förr. Att en vanlig arbetargrabb kunde spela golf numera. Morfar nickade och förstod.
Många fotbollsmatcher var han på plats och såg mig kicka boll. Till någon golfbana kom han dock aldrig.
Du saknas mig, morfar. Något oerhört.

Sparad i: fria,fria | Kommentarer (0) | Tipsa vän |

12 februari 2008

Hur ett skaft ska rosa spelet

Kärleken till en klubba börjar vid en första anblick på det som ska träffa bollen, nej, banka bollen vanvettigt långt - klubbhuvudet. Det ska inge känslan av att bollen kommer att få riktigt, riktigt ont bara av anblicken. "Bättre flyga än illa fara", typ.
Om det nu vore så enkelt att man bara slog med klubbuvudet vore det kanske sant, det som står ovan. Nu är det knappt hälften av sanningen. Utan ett vettigt skaft kommer det vackra klubbhuvudet att framstå som utlämnat åt ödet.
Mina erfarenheter av skaft är inte jättestora, men jag har haft några meningsfulla insikter angående vad det betyder att få rätt sak på rätt plats.
* En träsjua som jag lyckades slå av skaftet på inom några rundor - det vreds av, på längden alltså.
* En driver i början av min karriär som hade ett läckert gult skaft, men när jag slutligen skulle greppa om klubban frågade pron om jag verkligen kunde slå med den eftersom skaftet var styvare än vad många på Europatouren använde... (Sanningen att säga gick det så där...)
* Min nuvarande driver har jag ett suveränt skaft på. Hoppas det håller...
* Järnklubbor som haft för styva skaft går inte så långt...
Det finns lite till, men jag stannar där.
Eftersom jag gärna vill ha ett alternativ till drivern bestämde jag mig i höstas för att jag skulle skafta om min gamla trätrea. Jag älskar klubbhuvudets utseende och vill gärna ha kvar den nästan fyrkantiga formen när jag ska slå bollen med den typen av klubba.
Nu är bytet snart avklarat och jag längtar efter att se hur det blir ute på banan. Min enda farhåga är att jag inte kommer att se bollen - skaftet är nämligen så rosa att det nästan är bländande i mörker...
Hur bär man upp ett sådant skaft på klubben? Alla kommer att veta att "där kommer han med den rosa klubban". Min manlighet - nåja - bjuder mig att le åt kommande kommentarer angående skaftets färg.
Undrar om det inte kan ge en fördel i matchspel?

Sparad i: golfspel,golfspel | Kommentarer (0) | Tipsa vän |

04 december 2007

Årets bästa och sämsta

Det blir ingen mer golf i år. Det är bara att konstatera med en snabb blick ut genom ett regntäckt fönster där de små gräsfläckar som syns i vatten och lera ute på gården knappast klarar en runda.
Det är det klart sämsta.
Året som gick var annars lite ovanligt. Jag hade lovat mig själv (och min fru) att inte köpa några klubbor under såvida inte något gick sönder och det löftet höll jag. Det känns bra. Anledningen till att jag lyckades hålla löftet var att jag fick byta klubbor med en kille i våras och det räddade hela säsongen. Jag har aldrig haft så bra klubbor och jag tänker behålla dem så länge de håller ihop.
Det är årets klart bästa.
Bland det som var bra ska också nämnas en stor del av våren när hela spelet låg och väntade på något stort. En runda när de där vanliga en eller två stora missarna skulle utebli och chansen att gå på par eller under kändes realistisk för första gången någonsin.
Jag kom inte närmre än tre över par, men det var med två dubbelbogeys som sabbade allt ena gången och med fyra treputtar den andra gången jag gick på tre över par på dryga två veckor. Möjligheten att gå på par eller bättre fanns inom räckhåll och den känslan var obeskrivligt skön.
Det var det näst bästa.
Årets bästa slag var utan tvekan min hybrid på Finspångs 14:e hål. En bra drive följdes av en hybrid som jag slog med draw runt träden och fram till greenkant (även om man såg det först när man kom uppför kullen...). Det slaget fick våra motståndare att byta klubba för att också gå för green istället för att spela safe och resultatet av det bytet blev inte så lyckat. Ett slag som får motståndaren att justera sin taktik så uppenbart hamnar högst upp på listan. Årets bästa matchslag. Vi vann matchen på hålet efter - 4/3.
Årets bästa putt får en egen kategori. Den slogs också i en match. All square i matchen inför sista hålet efter att vi varit fyra upp efter sju spelade hål.
Efter fyra inspel finns två bollar på green. Min och en av motspelarnas. Hennes boll ligger ungefär fyra meter från hål, ganska rakt uppför. Bra birdieläge. Min boll hamnade vänster på green och putten är ca tolv meter med kraftig lutning från höger till vänster. Som vänsterputtare är det helt fel i det läget av matchen.
Jag tänkte bara på att den måste nära så att det sätter press på henne när det är hennes tur. Går den för långt, vilket är högst sannolikt, kan hon tvåputta för seger om min retur blir lång.
Jag hittar ett bra märke att sikta på ganska snabbt och känner helt plötsligt att det finns en linje mellan bollen och hålet, precis så som jag står. Den kommer att gå i, bara den får rätt fart. Jag skickar iväg bollen med viss bävan, men då den passerat hållpunkterna på vägen står det snart klart att den kommer att gå i om ingenting finns på green som får bollen att rulla fel.
Bollen saktar in lagom mycket två-tre meter från hål och därifrån jag följer den finns ingen tvekan - den kommer att gå i. Jag sträcker armarna i luften med en meters färd kvar och när bollen rullat i hål, mitt i, ler jag så stort att jag nästan får kramp och den knutna näven jag dunkar luften med är vit av återhållen glädje.
Hon måste nu också sätta sin putt och göra birdie för att dela. Den stannar en halvmeter kort och vi har vunnit - 1/0.
Känslan i de lägena kommer jag att bära med mig till nästa säsong. Missar och annat tråkigt har jag redan glömt...

Sparad i: regler,regler | Kommentarer (0) | Tipsa vän |

03 oktober 2007

Spinna vidare

Att det ska vara så stor skillnad på boll och boll. Det är inte utan att man förstår hur det går till på de stora tourerna och inte bara på otouren, där man själv spelar skogsbanor från just skogen.
Har använt olika modeller under året och tänkte bara delge lite funderingar. Högst subjektiva, men kanske kan det ge någon en vink.
Maxfli redmax - löste ut ett dussin på Dormy i våras. Borde ha passat, men icke. De gick långt med drivern, men saknade allt vad spinn heter vid inspel och rann ofta iväg för långt vid chippar.
Pro V1 - vad är inte sagt om den bollen. Jag har hittat massor under året, det är nog inte sagt. Gillar bollen, men är inte frälst. Spinner bra vid inspel och är lätt att kontrollera vid chip.
Callaway Blue - mjuk boll som "checkar" redan vid chip. Jätteskön att spela med, men varför är de inte gjutna så att ytan är slät? Det sticker ut ojämna partier på bollarna och det känns lite budgetbetonat för en svindyr boll. Jag hade vunnit dem, så jag slapp det ekonomiska...
Taylor Made red - nu snackar vi boll med spinn. Den går ohyggligt långt, spinner otroligt vid inspel och går att bromsa med en chip. Bollen stannade kort flera gånger pga bromseffekten när jag först började testa den. Gillade den så mycket att nio bollar ligger kvar hemma för att jag inte vill slå bort dem... Och då är det ändå reklambollar som jag har fått.
Så här på hösten brukar jag oftast använda bollar med lite spinn, för annars kommer bollen tillbaka, men att inte använda de bättre bollarna har gjort att närspelet blivit lidande ibland när bollen glider iväg utan att spinna alls.
Spinn och stopp eller flyg och far. Det är en tanke som jag nog får spinna vidare på inför säsongsavslutningen på lördag.

Sparad i: golfresor,golfresor | Kommentarer (0) | Tipsa vän |

25 september 2007

Sju puttar mindre - sex poäng mer

Förra veckans västgötaklimax med puttern - 36 puttar och fyra treputtar - följdes denna helg upp av raka motsatsen - 29 puttar och ingen treputt alls. Jag kan minnas en enda putt som inte behagade rulla i trots att den hängde över hålkanten, i övrigt gick allt som skulle gå i ned i hål och dessutom kom en bonus på hål 17, par 3.
Jag hade efter ett fullständigt misslyckat förstaslag slagit ett för löst inspel och hade hela greenen kvar, från framkant till bakkant. En tvåputt var en dröm att stilla bedja om och jag hade varit klart nöjd med en poäng. Bollen försvann iväg på linjen, rullade fint hela vägen, böjde av mot hål med dryga metern kvar och gick i! En putt på 22 meter som går i - jag lär aldrig få uppleva det igen.
På ren inspiration avslutade jag med en kanondrive på sista hålet, följt av ett inspel som lade sig mindre än en meter från flagg. En putt och birdie.
Utan dessa två hål hade jag inte vunnit. Tänk vad det svänger snabbt ibland.

Sparad i: golfspel,golfspel | Kommentarer (0) | Tipsa vän |